Det satt långt inne. USA, dubbla världsmästare och på papperet med en enorm övervikt i segrar över Sverige. Och så svenskorna, tillbakapressade under större delen av matchen, men med en fantastisk målvakt i Zecira Musovic och med den starkaste lagmoralen. 

Kan inte sitta still

Som spelarna slet. För varandra och Sverige. Matchen skulle vinnas. Och det skulle bara ske! Vilka starka nerver spelarna och laget har. Otroligt.

Själv har jag nästan aldrig nerver nog att sitta stilla framför TVn och se matcherna från första till sista minuten. Mina nerver sitter utanpå kroppen, och jag springer ut och in i TV-rummet. Ljudet är alltid på så att jag inte missar något, men att sitta still när något viktigt pågår, det är omöjligt.

Och när det efter förlängningarna var dags för straffsparkar krävdes det sannerligen starkare nerver än mina för att sitta still. Min jaktlabrador i TV-soffan morrar varje gång jag manar på, hon tycker att jag kan lugna ner mig. Hon föredrar mig utanför rummet, än bredvid henne. Jag förstår henne, hon får aldrig nån ro. För idag var det mycket jubel, och ångest, och ingen lugn och ro alls.

Närjag grät i dag efter matchen tittade hon trots allt förstående på mig, och gav min blöta kind en medkännande slick. För idag gjorde de svenska spelarna det vi alla hoppades, men inte vågade tro på. Var starka ända in i slutet, och vann tack vare målkamera på Hurtigs straff. USA:s målvakt var inte glad, det hade inte Musovic varit heller om det drabbat Sverige.

och minst en match till!

Men bollen var inne, rättvisa skipades, och det är åter dags för match i Nya Zeeland och nu en kvartsfinal. Magiskt.