Året var 1936 och Sverige spelade sin första match i Hitlers OS, och för motståndet stod Japan. Sven Jerring, en klassisk radioreporter, myntade citatet ovan, och självklart förlorade Sverige mot det snabba och energiska japanska landslaget, och fick lämna tävlingarna.

Jerrrings klassiska

Och efter det har vi faktiskt fortsatt att ha svårt för japanska lag. Både damer och herrar. Även om damerna vann senast i OS.

Inget är så nervöst som slutspel i stora turneringar. Absolut inget. När man faktiskt bara har en enda chans att gå vidare och det är att vinna. Kom bara ihåg strafftävlingen tidigare i veckan. En mardröm, där spelet inte riktigt gick vår väg. Och inte heller straffskyttet generellt, utan vi räddades av målkameran och en suverän målvakt.

 Nu är det en hel match igen som ska spelas, och då måste vi vinna. Igen. Helst utan nervpirrande straffar. Det svenska laget sägs vara i god form, och tippas nu allmänt gå till final i VM, men först är det ju dessvärre en del hinder som måste passeras. Som Japan och deras otroligt täta spel, kvicka passningar och lysande strategier. Mot detta ska de svenska spelarna inte bara stå upp, utan i varje skede vara bättre.

Som vi unnar dem

 Herregud, vilka krav vi ställer, vi tittare och åskådare. Ändå tror jag inte att våra krav är högre än dem spelarna har på sig själva. Att de orkar, rent mentalt. Så oerhört tufft.

Då väger vår ångest i tv-soffan lätt.

Men jag hoppas vår starka önskan och uppmuntran ska hjälpa landslaget att vinna även kvartsfinalen. Att spelarna känner hur mycket vi önskar och unnar dem framgången i en seger.

Att jag då ropar högre än någonsin får faktiskt min jaktlabrador ursäkta.