En samman biten Andreas Almgren. Foto: Erik Simander / TT
Andreas sprang tretusen meter i ett inomhuslopp för fyra år sen. 7,48 var en chockerande bra debut, men med facit i hand bara en liten föraning om vad som skulle komma.
Så fantastiskt!
Att Johnny Danielssons trettiofemåriga svenska rekord skulle ryka i helgen överraskade knappast efter krossen av Gärderuds svenska rekord på femtusen meter i somras, och Napoleons svenska rekord på halvmaraton för någon månad sen.
Överraskningen är den totala krossen. En minut och tre sekunder är en hel division bättre än Johnny Danielssons rekord.
Jag satt på en kurs för löptränare när nyheten kom. 26,52,87! Ingen av oss hade vågat hoppas på en sänkning i den storleksklassen. Vi hade skålat i champagne för hälften så mycket, men efter den här rekordkrossen var vi nästan lite vilsna. Andreas prestation är så fantastisk att vi inte riktigt kunde omfamna det.
Men som tränare i långdistanslöpning slog en annan tanke oss också:
Om Andreas inte hade varit så hemsökt av skador så hade han nog fortfarande tävlat på 800 och 1500m, och troligen hållit på med de där fruktansvärda mjölksyrepass som han var så känd för.
Då hade Sverige haft fyra löpare under 1.50 på 800m istället för tre. Kanske hade vi haft en löpare under 3.32 på 1500m. Kanske hade han kunnat ta sig till final, men det hade varit en bedrift.
Istället upptäckte Andreas, hans tränare Urban Aruhn och hela idrottssverige att vi hade låtit en supertalang ägna sig åt fel sträckor i elva-tolv år.
Det är Andreas och Urban långt ifrån ensamma om. När Malin Ewewlöf vann juniorklassen i Terräng-VM var vi många som såg fram emot en världsstjärna på hinder eller tiotusen meter. Istället fick vi en medeldistanslöpare som tog silver i EM när resten av startfältet sprang in i en vägg av mjölksyra efter att ha försökt hänga på en överlägsen ryska. Efter karriären tog hon upp långdistanslöpningen genom att springa Lidingöloppet, som för att bevisa hur fel hennes val av sträckor varit. Charlotte Karlsson är ett annat bra exempel. Efter en inte särskilt imponerande karriär som medeldistanslöpare trappar hon ner och upptäcker långdistans-löpningen. Det leder till fem medaljer i SM på milen och maraton.
in slutsats är att alla löpare borde tävla på fler sträckor. Det skulle ge Sverige fler medaljer, men framför allt skulle det få fler att hitta kärleken till löpningen.
Konsten att välja rätt
Att jämföra ett mästerskap på 800m med Stockholm maraton är som att jämföra Sigtuna med New York. Båda har charm, men på väldigt olika sätt. Att bara tävla på 800 meter är som att låta bli att resa för att du gillar Sigtuna. Resonemanget fungerar även åt andra hållet. Idag är det väldigt många som springer maraton eller ultramaraton, men aldrig har satt fötterna i ett par spikskor på en löparbana.
Själv tävlade jag på allt från 200m till maraton som tonåring, och jag ångrar bara en sak: att jag inte sprang ultramaraton.
Skriv kommentar