Annas och Emils beslut att avsluta sitt skidåkande på elitnivå är därför helt naturligt. De saknar båda motivationen till ännu en säsong med galet mycket träning, ett inrutat liv som bygger på att få ut maximalt av kroppen en speciell del av året, inte få äta det du vill, inte vara uppe sent, hela tiden ha koll på hur din kropp känner sig och reagerar på olika övningar och mängd.

Att de varit två har sannolikt gjort att de orkat mer och längre än de trodde, men nu är det slut. De vill inte mer. De vill annat.

De ska vara gött att leva.

Det innebär inte att bara ligga på en divan och äta chokladpraliner. Det är inte bara det som är det goda.

Det goda är när man har balans i själ och kropp, och är glad att göra det man gör. När man njuter av att åka ytterligare en mil och känna mjölksyran komma och ändå kunna pressa sig vidare. Eller när man efter en skada kommer tillbaka och känner att kroppen funkar, att bollkänslans finns kvar och man bara längtar efter att springa ut på det gröna gräset, eller i den mjuka sanden. Eller staka sig runt i snön.

Men det ska vara roligt. Med glädje kommer motivationen. Det är den glädjen man inte får glömma bort när man idrottar, eller när man är ledare för barn och ungdomar i någon idrott. Att inte göra träningen till något trist och tråkigt. Låta glädjen vara grunden i övningarna. Då kommer motivationen automatiskt, och vi vanliga soffliggare kan fortsätta att njuta av våra idrottsstjärnor framför TV:n.

För att återkomma till Mästarnas Mästare en liten stund. När våra svenska stjärnor tittar på varandras utvalda sekvenser i idrottslivet, förstår de alla vad den betyder, oavsett om de varit simhoppare eller brottare. Glädjen i stunden går nästan att ta på. Alla förstår vad som har krävts, vilken oerhörd motivation som avgör om du lyckas eller inte.

Den glädjen är också avgörande om du som publik väljer att gå på fotbollsmatcher. Eller inte. Glädjen i att älska ett lag, och kanske se det vinna. Det är gött.