Då plötsligt fanns det ingen där...
Debatten kring föreningsidrott kontra kommersiell idrott, i relation till dess förutsättningar och framtid berör oss alla, oavsett om vi vill eller ej.
Det tar sig uttryck på olika sätt.
Självkänslan är grunden
Det finns få saker som har varit så givande under min barndom, ungdom samt vuxna liv som just idrotten. Och samtidigt inget som påverkat självkänslan mer – i negativ bemärkelse.
Grundbulten i båda fall för att få fler barn, ungdomar och vuxna att vara aktiva inom idrotten längre, handlar till stor del om medvetenhet och självinsikt på ledarnivå.
Det går att dra paralleller till ledarskap på olika plan, inte minst när det gäller arbetsmarknaden.
En av de vanligaste orsakerna till varför människor byter jobb, handlar om missnöje och bristande kommunikation med chefen.
Eftersom många (gärna inbitna ”föreningsmänniskor”) verkar hamna i ett rabiat tillstånd av bara tanken på att jämföra föreningsidrott med näringsliv, så passar jag i stället på att dra paralleller till mina egna högst subjektiva erfarenheter som idrottare.
Ledarnas medvetenhet
Jag anser att det hänger på ledarnas medvetenhet och förmåga att se den aktive samt självinsikt i sitt eget deltagande. Definitionen av att se en människa i det här fallet handlar inte om att se för att påtala styrkor, brister, förbättringar osv utan i stället att se för att bekräfta.
Ibland räcker det med en klapp på axeln. I medgång och motgång och i samspel med den aktive. Framförallt i motgång - i lägen när man som aktiv känner att man underpresterar eller misslyckas.
Att veta att jag blir sedd, men för den skull inte bedömd.
När bedömningen kopplas till prestation finns risk att jag till slut definierar mig själv i samklang med mitt resultat, och att det till slut definierar mig som människa. I tävling och träning.
För mig så har idrotten byggt på att tävla och prestera, och jag har älskat det. Oavsett statusen på resultaten.
Om det inte hade varit för tränarna. Inte mina egna tränare, utan de andra. Som ung tonåring fick jag ofta uppmuntrande klappar på axeln efter snabba lopp och personliga rekord. Friidrottstränare i andra föreningar som jag aldrig träffat eller knappt själv aldrig ens uppfattat, (oftast de med ”högre status”) blev snabbt de som bekräftade framgången med uppmuntrande hälsningar när vi möttes vid sidan av banan.
Det blev en boost för självkänslan, att bli sedd och bekräftad.
Ingen uppmuntran
Problemet var bara att jag inte presterade så jäkla bra hela tiden, vilket alla som har en gnutta kännedom om träning och fysisk utveckling - är helt i sin ordning.
Men efter tävlingar som inte gick så bra, uteblev klapparna på axeln, och blickar riktades istället rakt fram, för att inte kännas vid den unga, bedrövade och ensamma flickan som passerade.
Det var framförallt de här tränare som fick mig att sluta med min idrott när jag var 20, och då enligt mig själv alldeles för gammal för att fortsätta (jag hade visst lyssnat till någon som sagt att det var så också). Vad jag inte visste då, var att jag skulle göra mina bästa prestationer först nio år senare.
När jag var 25 år så tänkte jag om – gällande det som varit ett avslutat kapitel. Efter ett halvår var jag betydligt bättre än jag någonsin varit tidigare och tog min första mästerskapsmedalj som senior. Efter det gick det heller inte alltid så jäkla bra hela tiden.
Bekräftade utan att bedöma
Skillnaden var att den här gången var det helt i sin ordning, med en tränare som såg, bekräftade utan att bedöma. Det var inte alltid vad han sa som var det viktiga, utan att han såg och brydde sig. Han fick mig också att förstå att det handlar om en långsiktig plan för att lyckas.
Vid det här laget började jag också reflektera över förbundets betydelse för viljan att fortsätta utvecklas, i med - och motgång.
Jag träffade en förbundskapten som fick mig att känna mig inkluderad. Även efter rent usla insatser så hade jag alltid ett värde som människa. Och vad gjorde personen i fråga?
Jo, det som jag anser att alla ledare behöver göra på samtliga nivåer inom idrotten – se och bekräfta så alla känner att deras värde som människor är lika – oavsett prestation. Samtidigt är prestation något eftersträvansvärt framförallt om vi pratar landslag, oavsett om det är individuellt eller i lag. Att tävla och prestera är i mina ögon själva essensen av idrott. Med glädjen som drivkraft.
Alltför många barn och unga slutar föreningsidrotta alldeles för tidigt. Uppgifter från Riksidrottsförbundet visar på att den nedre åldersgränsen för unga som slutar idrotta är nere på rekordlåga 10 år.
Ha alltid ett ord över
Jag är medveten om att ett förändrings – och förbättringsarbete ibland måste få ta tid. När det gäller barn och ungas utveckling och prestationsförmåga, så kan jag leva efter den devisen.
När representanter för olika idrottsorganisationer menar att förbättringsarbetet kring det övergripande förenings – och organisationsarbetet måste få ta tid, så håller jag verkligen inte med. Inte det minsta. Med en tydlig strategi och med viljan och inställningen att förbättringsarbetet börjar här och nu, är jag övertygad om att resultatet kommer snabbt.
Åter - låt förändringarna komma ovanifrån, sjösätt strategin det pratas så gott kring. Genom medveten coachning så tror jag att fler kommer att vara aktiva längre. Om föreningsidrotten också ser luckan som de kommersiella aktörerna identifierat så anser jag att det finns goda chanser för båda att lyckas med uppdraget.
Mest lästa just nu
SHL-laget Örebros tidigare vice ordförande och sportchef, Mikael Lindqvist, tidigare Fahlander, 49 år, dömdes på tisdagen av Örebro tingsrätt till tre år och sex månades i fängelse, i tre fall av grova skattebrott, samt fem års näringsförbud. Han var under flera säsonger, 2010-2014, ishockeylagets största sponsor.
På lördag, 30 mars, inleds 100 års jubilerande allsvenskan i fotboll, i en tid när våld och allvarliga incidenter på läktaren har ökat kraftigt. Ansvariga inom polisen talar till och med om att supporters till lag från Stockholm, Göteborg och Malmö har ”radikaliserats” och inte är främmande för omstörtande verksamhet.Enligt en kartläggning av SVT har 224 personer tillträdesförbud till den allsvenska premiären.
Vimmerby, cirka 15 000 invånare, är inte längre bara Astrid Lindgrens värld, kändisar som Pippi Långstrump och Madicken har nu konkurrens av tätortens hockeylag som sensationellt klivit in i Hockeyallsvenskan, HA, efter seger i Hockeyettans kvalserie.
Jerry Andersson, 56, Mr Troja, fick för ett år sen beskedet via Facebook att han inte var önskvärd i Ljungbyföreningen längre. I dag presenterades han som ny i Växjö Lakers organisation.
Sedan starten 1991 har den ideella organisationen Folkspel, via främst BingoLotto och Sverigelotten, betalat ut uppemot 18 miljarder till svenskt föreningsliv. Men det är inte nog.nu startar Folkspel Joyna, ett nytt digital tlotteri.
Skriv kommentar